Kapitel 1 · Norra Hans herre förvisar en lojal minister; Huyan Zan tar hämnd

Liu Jun, herre över norra Han, hörde att stora Song hade stillat provinserna och diskuterade med sina ministrar: "Den bortgångne härskaren och Zhou var dödsfiender. Song-herrens ambition är ännu större. Nu när han har huggit ned alla stater, hur skulle han någonsin tillåta mig att hålla ett hörn och styra som min egen?" Rådgivaren Huyan Ting steg fram och yttrade: "Er tjänare har hört att Song-härskaren är en hjältemodig och krigisk härskare, och att alla stater redan har underkastat sig. Nu om Eders Majestäts rike bara är ett hörn, och vidare våra soldater är få och våra generaler svaga, hur kan vi motstå honom? Bättre att förbereda en tributskrivelse, för att skona folket från olycka och hålla Hedong utan oro." Liu Jun tvekade och beslöt inte.

Plötsligt steg Ouyang Fang, vicekommissarie för Privy Council, fram och sade: "Huyan Ting är i förbund med Song-domen, och därför råder han Eders Majestät att underkasta sig. Och betänk — Jinyang är en plats av naturlig styrka, och det är på sådana platser som kejsare reser sig. I fred registrerar vi folket för att hålla den; i alarm tar vi till vapen och strider. Denna fördel ligger i våra egna händer. Varför skulle vi lätt tjäna en annan? Jag ber Eders Majestät att avrätta Huyan Ting, så att statens lagar rätas. Om Songs armé kommer för att straffa oss, är jag ensam villig att ta emot stöten." Liu Jun godkände och beordrade Huyan Ting avrättad.

Kejserlige farbrodern Zhao Su vädrade allvarligt: "Huyan Tings ord är lojala råd — hur skulle det kunna finnas någon hemlig samverkan med Song? Om Eders Majestät hugger ned honom, och Song-herren hör det, då får han en rättfärdig orsak att kriga. Om ni inte måste använda honom, räcker det att avsätta hans ämbete och skicka honom bort, så att bandet mellan härskare och minister bevaras." Liu Jun följde hans ord och beordrade ämbetet taget från honom och att han skulle dra sig tillbaka till fälten.

Huyan Ting tackade för nåden och drog sig tillbaka. Samma dag packade han sin utrustning och tog sin familj raka vägen mot Jiangzhou. Men Ouyang Fang var fortfarande inte nöjd; han hyste ett djupt hat mot Huyan Ting och önskade mörda honom. Han kallade sina betrodda tjänare Zhang Qing och Li De och sade: "Leder ni två flera hundra starka soldater, hemligt förföljer Huyan Ting till varhelst han bor, och dödar dem alla. När ni återvänder ska jag belöna er rikligt." Zhang och Li tog emot ordern och gav sig av efter Huyan Ting.

Nu berättas att Huyan Ting, med sitt folk, kom till Stenbärgsvakten. Dagsljuset var redan sent, så de vilade hästarna och stannade. Den kvällen drack han med sin hustru och berättade deras olycka för varandra. Mot andra vakten hörde de plötsligt ett stort rop utanför vakten — facklor fladdrade upp mot himlen — och män rapporterade att rövare hade kommit. Huyan Ting, orolig, beordrade sin familj att fly genast. Zhang Qing och Li De, med sina män, bröt in i vakten och dräpte Huyan Ting och hans familj, gamla och unga, och plundrade skatten bort.

Efterföljarna flydde var och en för sitt liv. Endast konkubinen Lady Liu, som höll en liten son, smög in i avträdet och räddade sitt liv. Mot fjärde vakten suckade Liu: "Vem skulle ha trott att mitt hus skulle möta denna olycka, lämnande mig och mitt barn utan någon att luta oss mot?" Hon grät högt. Plötsligt ropade någon bakom henne: "Lilla dam, varför gråter du så bittert?" I stjärnljuset, genomdränkt av tårar, såg hon upp. Mannen närmade sig och frågade: "Vems dotter är du, och varför har du kommit hit ensam?" Liu grät: "Jag är bara Huyan Tings, rådgivarens, andra hustru. Då jag återvände till mitt hemland kom vi till denna plats och rånades av banditer, som dödade hela mitt hushåll och lämnade endast mig, med mitt ammande barn, gömda här. Jag har ingen plan att rädda oss. Jag ber den ädle herrn att förbarma sig."

Vid dessa ord suckade mannen i indignation och sade: "Jag är en skrivare vid de två domstolarna i Hedong-prefekturen, vid namn Wu Wang. Jag har just hört att den som dödade din välgörare var Zhang Qing och Li De, Ouyang Fangs betrodda män, som kom förklädda som rövare. Du måste genast ta din lilla son och fly, annars kan ditt liv inte räddas." Så sade han och gick därifrån.

Liu var fortfarande i panik när ropet höjdes utanför vakten igen, och en grupp starka män kom in. När de såg Liu grep de henne och förde henne till Ma Zhong. Ma Zhong frågade: "Vilken kvinna är du, som håller ett barn här?" Liu svarade: "Denna konkubin bär på en stor orättvisa..." Och hon berättade igen, fullt ut, hur hennes hushåll hade dräpts. Ma Zhong sade: "Nyss rapporterade nattpatrullen att ämbetsmän hade rånats vid vakten, och jag var på väg att komma och dela guldet. Så detta är den bittra historien. Om du följer mig tillbaka till min gård och uppfostrar detta barn tills han växer upp, ska jag hämnas denna orättvisa åt dig — vill du?" Liu sade: "Jag bär en gränslös klagan; hur skulle jag skona denna låga kropp? Jag är villig att gå med hövdingen." Ma Zhong ledde Liu tillbaka till sin gård. När gryningen närmade sig, inkvarterade Ma Zhong Liu i en bostad och återvände själv med sina män till bergfästet. Liu skickade i hemlighet någon till vakten för att samla sin herres lik och begrava det, besluten endast på hämnd och på att uppfostra sitt barn.

Tiden flög som en pil och solen och månen skyndade som en skyttel. Nästan sju år gick, och barnet var vuxet. Ma Zhong gav pojken namnet Foulang och skickade honom till en skola att studera. Pojken föddes med ett ansikte av järn och ögon runda och röda, av ett utseende som Wei-ching Jingde från Tang. Fast han studerade böcker, övade han i lediga stunder krigskonsten. Vid fjorton eller femton kunde han galoppera och skjuta, och hans kampskicklighet var fullständig. Han svingade ett enda mörkjärnsspjut med en kraft som förbryllade både gudar och andar. Ma Zhong, som såg hans mod och styrka, blev överförtjust och ändrade hans namn till Ma Zan.

En dag, när han följde Ma Zhong utanför gården, såg han några bärare som bar en stor stenvård, på vilken var ristat orden "Statens stora pelare, Ouyang Fang". När han såg detta rodnade Ma Zhong av ilska. Ma Zan sade: "Fader, när du ser denna stenvård, varför är du missnöjd?" Zhong sade: "Att se detta namn Ouyang Fang sårar mitt hjärta. För femton år sedan förstörde denne man hela Huyan Tings hushåll. Jag har hört att Huyan Ting hade en son som fortfarande lever — om jag någonsin möter honom, ska jag gå med honom för att hämnas orättvisan." Zan sade argt: "Det är synd att detta barn inte är Huyan Tings son; om han vore, skulle jag hämnas det redan idag." Zhong sade: "Din mor känner hela saken — gå in och fråga henne."

Zan gick tillbaka till gården, kom in för att se sin mor Lady Liu och frågade henne om hur Ouyang Fang hade förstört Huyan Tings hushåll. Liu kvävde sig och grät: "Jag har burit denna sorg och detta hat i mer än femton år. Du är Huyan Tings son, och denna fader är den som uppfostrat dig." Vid dessa ord svimmade Zan. Ma Zhong skyndade sig in och väckte honom med bestörtning. Zan grät: "Detta barn kommer idag att ta farväl av sina föräldrar och gå för att hämnas orättvisan." Zhong sade: "Han är en mäktig minister i Hedong, med många soldater under honom — hur kan du närma dig honom? Du måste använda en list. Från och med nu, kalla mig bara 'farbror'." Zan bugade och sade: "Farbror, vilken list har du att lära mig? Jag ska aldrig glömma din godhet!"

Medan Zhong fortfarande tänkte kom ordet att Geng Zhong hade kommit på besök. Ma Zhong gick ut för att ta emot honom, förde honom in på gården och satte honom, och lät Zan komma och möta honom. Geng Zhong frågade: "Vem är detta?" Ma Zhong svarade: "Min adoptivson, Ma Zan." Sedan frågade han Geng Zhong varför han hade kommit. Geng Zhong sade: "Nyss, när jag kämpade med några rövare, vann jag en fin häst som heter Svarta Draken-hästen. Jag skulle ta den till Hedong och sälja den till kanslern Ouyang, och eftersom jag passerade din gård, kom jag för att besöka dig." Ma Zhong sade: "Eftersom broder har en så fin häst, bättre att sälja den bara till min son — och det finns en djupare orsak i det." Geng Zhong sade: "Mitt band med dig, broder, om än svuret i vänskap, är närmare än eget kött. Din son är sannerligen min brorson, och denna häst ger jag som gåva." Ma Zhong blev förtjust och satte fram vin och mat för att underhålla honom.

Vid festen berättade Ma Zhong hur Huyan Tings hushåll hade förstörts av Ouyang Fang, och att denna pojke var Huyan Tings egen son, nu inriktad på hämnd men utan en plan. Geng Zhong, som hörde detta, sade indignerat: "Broder, oroa dig inte. Jag har en plan genom vilken Ouyang Fang kan dödas." Ma Zhong sade: "Broder, vilken plan? Lär mig den." Geng Zhong gjorde Zan nära och sade: "Du måste överlämna denna häst till Ouyang Fangs hus, och kalla det en hyllning. När han får denna häst, kommer han säkert att fråga vilket ämbete du önskar. Du måste svara att du önskar inget ämbete, utan bara att tjäna herren, att sköta hans hästar. Han blir nöjd och tar dig in. När tillfället kommer, döda honom — och denna orättvisa kan hämnas." Zan bugade och tog emot planen. Den dagen upplöstes festen och Geng Zhong återvände till sin fästning. Nästa dag tog Zan farväl av Ma Zhong och Lady Liu, steg till häst och gav sig av.

Nu lämnade Huyan Zan marskalkens gård, for raka vägen till Hedong och sökte Ouyang Fangs hus. Han lät en man rapportera: "Vid porten står en tapper man som leder en fin häst och önskar överlämna den till herren." Ouyang, som hörde det, beordrade honom in. Zan knäböjde vid foten av trappan och sade: "Er tjänare fick nyss en glänsande springare och har fört den att överlämna till herren som en introduktion." Ouyang sade: "Varifrån är du?" Zan sade: "Min familj bor vid Ma-gården; er tjänares namn är Ma Zan." Ouyang sade: "Vad är denna häst värd?" Zan sade: "Dess värde är en rad städer." Ouyang tänkte för sig själv: "Denne man måste söka ett ämbete." Han lät sina tjänare fråga. Zan sade: "Jag önskar inget ämbete, utan bara att tjäna herren ett år eller så; i slutändan är jag en man med ett namn att hålla." Ouyang såg Zans ovanliga uppträdande, och att han hade gett denna häst, och var obeskrivligt nöjd. Han höll honom som en tjänare vid sin sida. Eftersom Zan önskade handla, smickrade och tjänade han honom av allt sitt hjärta och vann Ouyangs fulla ynnest.

Vid midhöstfestivalen i Kaibaos sjunde år drack Ouyang Fang vin och beundrade månen med sin hustru i en paviljong i bakgården. Hur fin var inte den scenen! Sången "Prelude to the Water Melody" av Su Dongpo bär vittnesbörd: När steg den ljusa månen först upp? Jag lyfter min bägare och frågar den blå himlen...

Ouyang Fang slutade dricka och var berusad. Tjänare hjälpte honom in i studiehuset, där han lutade sig mot bordet och satt. Zan följde honom in på gården och tänkte: "Om jag inte handlar här, när ska jag vänta?" Precis när han skulle dra sin kniv, kom någon utanför fönstret bärande en lykta in på gården — det var förvaltaren, som kommit för att be Ouyang vila. Zan gömde sin kniv i slidan och suckade: "Denne rövare har fortfarande lite lycka kvar; jag måste försöka igen."

Nu såg Zhao Su, som insåg att Ouyang Fang hade hållit regeringen så länge, att det fruktade att bringa krig. En dag anhöll han till norra Hans herre: "Ouyang har brottet att döda män utan tillstånd. Om Eders Majestät inte tidigt avlägsnar honom, kommer skadan att vara djup." Och generalerna, såsom Ding Gui, anklagade hans brott. Liu Jun avsatte då Ouyang Fang från kanslerns ämbete och förlänade honom posten som befälhavare för ett regemente. Ouyang, generad att rankas med Zhao Su, anhöll och bad om lov att återvända till landsbygden. Han-herren beviljade hans begäran. Ouyang packade samma dag och lämnade Jinyang med sina tjänare, på väg till Yunzhou. På mindre än en dag var han hemma, och alla hans släktingar kom för att gratulera, och Ouyang underhöll dem dagligen med vin och fest.

På den nionde dagen i den nionde månaden, Ouyangs födelsedag, förberedde han en bankett och drack fritt med sin hustru. Huyan Zan ensam väntade i ytterrummet, sittande i sysslolöshet. Mot andra vakten gick han ut på gården för att ströva. Månen sken ljus som dag och västvinden strök hans ansikte. Zan såg upp och suckade länge: "Jag kom för mina föräldrars skull att hämnas en orättvisa, och ändå har jag inte fullbordat mitt syfte. Kan Himlen inte ha förbarmande med mig?" Så sade han, torkade sina tårar, gick in och lade sig. Plötsligt uppstod en märklig vind framför fönstret, och i sömnen såg Zan många människor genomdränkta av blod, som kom fram och uppmanade honom: "Din far blev orättvist behandlad av Ouyang — idag kan du hämnas!" Zan hörde det och vaknade med en start; det hade varit en dröm. Medan han tvekade, kom en tjänare att ropa: "Konstapel Ma, herren kallar." Han gömde sitt blad och gick raka vägen in i studiehuset och såg Ouyang Fang sova i sängen. Ouyang sade: "Jag har haft ett par bägare och är ännu inte nykter. Stanna vid min sida och tjäna mig väl." Zan samtyckte och tänkte för sig själv: "Denne rövares öde är fullbordat!"

Mot fjärde vakten gick Zan ut på gården och såg att allt omkring var tyst. Sannerligen då: Ilska steg i hans hjärta, och ondska blev djärv bredvid den. Från livet drog han den vassa kniven — en kall glimt och en mördarisk luft — och gick in i studiehuset igen, grep Ouyang Fang och sade: "Känner du igen Huyan Tings son?" Ouyang blev så förskräckt att hans hjärta och mod splittrades, och han bad: "Skona mitt liv, och hela min egendom är din." Orden var inte ens avslutade när Zan svingade bladet och stötte det i hans hals. Ouyang Fang, i stor smärta, utan ett ljud, gick till underjorden. Efter att ha dödat Ouyang Fang gick Zan raka vägen in och dödade också hustrun och alla nära släktingar, fyrtio och fler, män och kvinnor.

Zan kämpade sig ut ur hovet, och endast en gammal kvinna knäböjde vid foten av trappan och bad: "Jag ber dig skona detta förtorkade liv." Zan sade: "Detta är inte din gärning. Skynda dig, samla guld och juveler åt mig." Den gamla kvinnan gick in i rummet och lastade siden, guld och silver på en vagn åt Zan att ta tillbaka. När han lämnade, skrev Zan fyra rader på dörren i blod. Efter att ha skrivit, red Huyan Zan på Svarta Draken-hästen, bärande skatten, och återvände om natten till sin mor Lady Liu, och berättade för henne i fullhet hur han hade dräpt hela Ouyang Fangs hushåll och fört tillbaka guldet. Liu blev överförtjust.

Nästa dag, när de mötte Ma Zhong, frågade Zhong: "Har du hämnats orättvisan?" Zan svarade: "Genom min farbroders lycka dräpte jag hela Ouyang-familjen, gamla och unga, och vid mitt avsked lämnade jag fyra skrivna rader." Zhong frågade: "Vad sade raderna?" Zan berättade versen. Zhong, orolig, sade: "Om Hans herre får veta detta, kommer vårt hus att lida utrotningens olycka! Du måste genast göra i ordning resande pengar och gå till Helanbergen, till dina två farbröder Geng Zhong och Geng Liang, för att undkomma faran." Zan tog emot befallningen och tog samma dag farväl av sin mor och far och gick därifrån.